Seriestart och handikapp
Idag taggade vi till för seriestart mot sandö. Resultatet behöver vi ju inte snacka om, vet inte riktigt vad det blev, men det kallas iallfall för förlust. Men det fanns ju en höjdpunkt på dagen, för det flesta, men inte för mig! Vi kom tidigt till hallen i kungsbacka och tänkte att vi skulle sätta oss lite fint på läktaren och kolla på en match mellan sandö och bua. Frida frågar mig om jag inte kan hänga med henne till"kiosken" lite längre bort. Snäll som jag är gör jag ju det. Jag skulle gå ner för de icke-existerande trappsteget och det slutade i fiasko. Sträckte ut foten för att sätta den på första trappsteget. Men så finns det inga! Och frida varnar inte ens. Så jag flyger iväg, ner för trapporna, rullar runt och så lite lätt. Slutade typ med att hela hallen blev knäpptyst för att de undrade vad jag höll på med. Det är tur att nån står för underhållningen. Så nu står jag här med mina tusen blåmärken och köttsår och alla bara skrattar åt mig :( Varför ska jag ALLTID vara den som är klantig och skämmer ut sig? Det är ju lyckat att man skadar sig en timme innan matchen ens börjat. Men man får bara bita ihop. Så nu ligger jag här hemma och tycker synd om mig själv. Inte nog att man ska ha ont, man måste plugga resten av kvällen. Matteprov på morgonen imorron föltj av engelskaredovisning och svenskaprov. INGA HÖJDAREDAGAR!
Fridas version
Bea är trög och ser inte att det inte är trappsteg utan en sån där hal ramp, så hon faceplantar totalt ner för och åker in i väggen och slaskar runt lite. En match pågår, men en pinsam tystand uppstår.
min reaktion: HAHAHAHAHHAHAHAHAHAHHAHAHHAHAH.....hur gick det?
Ett stort jävla sadface och tack för den icke-existerande varningen frida :P
